Äntligen helg!
Hej min kära blogg ännu en solig dag i mitt liv<! Vaknade tidigt i morse då älsklingen åkte till jobbet men jag somnade om i min varma säng ännu ett tag till för att vakna upp lite senare igen!
Solen skiner ute så fint idag och det är en härlig April dag, som alla andra dagar kan man ju tro, men dagen idag är inte vilken dag som helst i mitt liv i alla fall....
Gamla minnen kommer tillbaka i livet idag och datum glömmer jag aldrig, dom gör sig allt påminda minsann hela tiden...
Idag den 4:e April precis för 22 år sen så hade min kära pappa fått den allra sista cellgiftbehandlingen för sin elaka cancer i Uppsala och mina nära och kära och även jag då väntade på att han äntligen skulle få bli frisk....
(Trodde vi ja)
Ack vad vi bedrog oss, han kom hem och såg ut som ett lik, mager och hade kräkts upp alla dom 3 sista behandlingarna, han var så sjuk och han såg verkligen framåt att allt skulle bli bra nu.....
Ingen matlust eller vilja över huvudtaget hade han att leva nåt mer!
Men som sagt allt har ju en mening i livet tror jag,(jag är nästan helt säker på det!)
Han blev bara sämre och sämre och 3 veckor efter just idag fick vi reda på att cancern hade tagit sig ett nytt liv i hans späda kropp ännu en gång, den växte nu snabbt i hans magra kropp, och han hade lymfkörtelcancer,den aggressivaste cancer som man kan ha...
Det är en djävulsk sjukdom det där..
Det fanns absolut inget mer att göra då pappa var alldeles för svag i sin kropp nu...
Vid det här tillfället hade jag precis fått reda på att jag väntade barn också, ett verkligen efterlängtat litet barn som hade haft tid på sig att bli till och haft tid att verkligen vänta på sig, min dotter Isabelle växte sakta nu men säkert i min livmoder, jag berättade det för min pappa om barnet och han var så himla glad och lycklig för min skull, något glatt i allt elände i alla fall..
Den här tiden hade jag även valt att bo själv efter en otro incident som hände då jag inte ville vara tillsammans med den mannen mer, jag hade ju mina skäl...
Jag var lycklig samtidigt som det nu var stor sorg i mitt liv!
Men lyckan övervann trots allt sorgen på nåt sätt, jag tror att man i en sån situation ser lyckan mycket mer än man ser sorgen?
Eller försöker i alla fall!
Jag hade sån tur att jag hade en fantastisk kill-kompis (Robban) i mitt liv just då som stöttade mig i precis allt, precis som en man som man lever med ska göra, han var helt underbar, den bästa kill kompis jag nånsin har haft i mitt liv!
Mina män har inte ens varit så fina kompisar på långa vägar som han var!
Det säger väl allt om han...
Idag kan jag tänka tillbaka och le och fundera på att han skulle blivit en fantastisk man han också...
Varför valde jag inte han, men jag fattade ju inte det då hihi...
Min mamma ville nog gärna att jag skulle välja han hihi..
Det ville mina vänner också men korkad som jag var så lyssnade jag inte som vanligt!
Men allt har ju som sagt en mening i livet, vissa människor kommer in i ens liv och bara förstör eller får en att må så himla dåligt medans andra helt enkelt får en att må så himla bra..
Man ska ändå möta alla människor som man möter i lvet, antingen för att allt ska gå åt helvete helt kan jag tro eller för att det bara ska bli bra helt enkelt, det blir alltid bra till slut (glöm aldrig det) bara man inte ger upp på en gång, för en gång står han som du drömt om i hela livet bara framför dig helt enkelt!
Man måste kunna se ljuset framför en och man måste ""våga tro"" på det man vill ha, då kommer det till en till slut..
Ljuset finns alltid bakom mörkret, det gäller bara att hitta den rätta stigen eller den rätta vägen att gå på, det gäller att kunna se framåt i livet och att öppna upp det som är slutet i dunklet i en då kommer glädjen fram igen, för släpper man inte det som är dåligt kan man ju aldrig komma till den punkten i livet som gör att man får må bra igen..
Min mamma hade i alla fall det jätte jobbigt under den här tiden såklart och min bror och jag också för att vi led nå så fruktansvärt av att se nån må så himla dåligt....
Men som nu redan vet så klarade inte min pappa sig och den 4:e juni dog han bara ifrån barn och barnbarn efter att han tagit min hand kvällen före på sjukhuset och sagt att han inte orkade mer....
Jag sprang då ut och grät, ville inte gå in mera i detta rummet!
Då fanns också min vän robban ute i väntrummet och tröstade mig, han var den som var mitt stöd när min pappa var sjuk och dog...
Han var den som var mitt stora stöd även efter min pappas död...
Dagen då min pappa dog satt jag i köket vid mitt köksbord, Therese och madde lekte på sina rum kommer jag ihåg,satt och pratade lite och hade precis varit uppe hos min pappa och hälsat på då min mamma ringer och säger att han hade somnat in, jag började gråta helt hysteriskt och blev jätte ledsen, ville inte visa för mina barn då dom var så små och inte riktigt förstod då..
Jag hade önskat då att jag setat själv just då eller haft min nuvarande karl och min nuvarande svärmor där då för dom hade varit ett stöd i mitt liv....
Allt var bara så kallt, av kalla människor..
Jag har tur att jag älskade mina föräldrar både när dom var friska och när dom blev sjuka, jag fanns alltid för dom, stog alltid vid deras sida i vått och torrt så jag behövde aldrig känna att jag hade ett dåligt samvete eller skuldkänslor den dagen dom blev sjuka och gick bort heller...
Vi stog starka genom livet allihopa i min familj....
Jag hade trygga föräldrar i min vardag sen barndomen och hela uppväxten som levde ihop och som aldrig skulle sagt ett enda elakt ord till varandra eller om varandra och jag träffade dom varje dag, jag fanns för dom och dom fanns för mig, vi hade en verkligen fin kontakt våran familj....
Vi hade aldrig sagt elaka saker om varandra eller gjort nå elakt mot varandra utan vi var bara helt enkelt en fin familj...
Som man ska vara....
Idag lever jag med en precis lika trygg man som har haft samma uppväxt som jag, och det känns jätte skönt att man kommer från lika trygga familjer...
Ja jag kom förbi den tiden också, och idag kan jag gå till mammas och pappas grav och veta att jag alltid varit stolt över mina föräldrar som har varit så himla snälla alltid, jag kan le idag istället för att gråta då jag står vid deras grav och vara glad för att dom har träffats igen där uppe bland änglarna, mina fina älskade föräldrar.....
Igår ringde min dotter Bella och mommos lilla tjej Wilma grät och ville sova hos mommo, och jag kände mig dum då det inte gick för min karl skulle ju upp 4 i morse men inatt får hon sova så gärna här om hon vill mommos lilla troll hihi...
Nu är hon här och ska sova hos oss inatt lilla troll tjejen....
Har varit en sväng till stan idag och och fikat hos Johan och Bea, rirkigt trevligt var det faktiskt....
Kommentarer
Trackback
