Pappas dödsdag idag
Hej min kära blogg ännu en dag i mitt liv! Vaknade vid halv 6 i morse då klockan ringde och det var dags att åka iväg till mitt jobb, jobbade med dom bästaste idag nice.......
Igår hann jag inte skriva nå här då jag jobbade hela dagen och sen lagade jag mat åt min dotter och vi åt tillsammans och sen blev det en promenad i solen med mitt älskade hjärta, det var så skönt......
Idag har det också blivit en promenad på kvällen efter att älsklingen faktiskt lagade mat idag, så det blev regnbåge till middag som min dotter älskar så mycket.....
Sen tog jag mig faktiskt tid till att blogga lite nu ikväll...
Mina tankar har varit många under dagen idag, medans jag har jobbat....
Idag är det exakt 21 år sen min papp dog 1992 den 11,e Maj.....
Så dagen idag har varit tung då man saknar nån ännu mer en sån här dag..
Det året som ska ha visat sig efteråt att vara den största lögnens år i mitt liv och i mitt sorge-arbete, med ingen stöttning av den man trodde mest på..
Jag kommer ihåg denna dagen" idag "precis som om det var igår, då jag och min mamma hade varit upp på sjukhuset och min pappa låg i sömnen och skrek min mammas namn, helt borta.....
Vi skulle bara gå hem en sväng ""pappa"" och mamma skulle bara ta sin spruta och äta lite mat och sen skulle vi komma upp tillbaka till dig igen , (men vi hann inte det) ..Du försvann ifrån oss innan vi hann dit igen...
Du gick bort ifrån oss under tiden som vi bara var hem en liten sväng vid 10 i 12 på dagen, så dom ringde och sa att du hade äntligen somnat in....
Ifrån dina smärtor och dina hemska plågor som din cancer gav dig och jag hade setat vid din sida och pratat och stöttat dig medans den jag älskade (och som jag trodde älskade mig också) i mitt liv svek mig med en annan...
Jag skrek rakt ut och började gråta för det bara så hemskt..
Min dåvarande man, eller ,ja han var inte ens min man riktigt än då utan skulle bli det trots at han älskade nån annan och inte mig under en stor lögn och min patetiska och lögnaktiga dåvarande svärmor satt vid mitt köksbord och bara tittade på mig som om jag var dum i huvet på nåt vis, inga känslor och ingen stöttning alls.....
Det var så hemskt....
Det var en kill kompis som alltid ställt upp som fanns där istället.....
Kanske jag valde fel man den gången , vad vet jag?
Det är svårt att veta idag....
Idag har jag nån som förstår mig och som stöttar mig i allt, gör saker och är mån om mig, precis som man ska vara....
Idag vet jag att min man älskar mig....
Man ska vara rädda om varandra när vi lever, för sen när vi har dött så går det inte att säga det där lilla förlåt som vi kanske skulle ha sagt och som vi ångrar att vi aldrig sa...
Kommentarer
Trackback
