Torsdag
Hej min kära blogg idag igen! Vaknade och det snöar ännu en dag, fast inte lika mycket som igår, och det är så himla skönt.....
Nu får det gärna vända och bli sommar nån gång....
Igår hade jag en egen-dag då jag var själv nästan hela dagen, för dotter Charlie var hos sina underbara svärföräldrar, och jag förstår att Marina vill vara hemma hos sig också ibland då dom är här nästan jämt, skönt att dom kan vara på olika håll...För bådas skull....
I helgen är jag barnledig och ska ut med mina barndomsvänner, ska bli kul, utan karl, hihi....
Precis som det ska vara!
Igår när jag var ensam så kommer alla känslor tillbaka igen på nytt till min älskade mamma och pappa som jag älskar och saknar så mycket....
Varför måste dom man älskar mest dö?
Jag minns den dagen så väl som min pappa dog, och kvällen före hade han hållit mig i min hand och sagt att han inte orkade mer, jag störtade ut i korridoren och grät i floder, mina kinder var genomblöta av mina tårar, så min allra bästa vän Robban stöttade mig, pratade med mig och förstod mig jätte bra....
Pappa hade lidit i svåra smärtor o ett helt år och den djävla cancern kom ändå tillbaka, som ett djävla brev på posten, trots alla cellgifter och strålning som han fick....Alla dessa resor förgäves fram och tillbaka till Uppsala som ändå inte gjorde någon nytta i hans späda, utslitna och onda kropp....
Jag själv hade berättat för min kära pappa att jag var gravid med tvillingar just nu och han blev jätte glad för min skull....
Men han skulle inte hinna se dom tyvärr.....
Idag när jag går till deras grav så lider jag för att jag är tvungen att se det året då han dog, som var följt av bara skit i mitt liv, den som jag trodde att jag kunde lita på mest visade vara den jag kunde lita på minst till slut...
Jag kommer aldrig glömma att jag satt vid mitt köksbord i min lägenhet den dagen min pappa somnade in och dog ifrån oss, då han försvann ifrån oss för evigt och jag hade varit upp till han på kvällen innan då han sa att han inte orkade mer, då han tog min hand och tröck så hårt han kunde sin i min hand och jag såg i hans blick hur rädd han var för att just dö! Jag hade min bästa killkompis med mig och inte den som skulle ha stöttat mig, jag hade gått hem denna förmiddag då min mamma hade diabetes för att hon skulle äta, sen skulle vi gå upp till min pappa igen, jag minns så väl att jag ,han som senare skulle bli min blivande man (på papperet) och min dåvarande svärmor som var och hälsade på då satt vid mitt bord när den förbannade telefonen ringde och min mamma sa att det var slut med min pappa, att han hade äntligen somnat in och slapp alla svåra smärtor och jag skrek rakt ut och jag grät ut min sorg, som slet sönder min kropp och gjorde så ont i mig då jag inte hann upp och vara vid hans sida då han somnade in för evigt....Året var då 1992 i början på Maj.....Pappa var borta....Han hade åkt upp till våra vackra änglar...
Jag hade ingen stöttning av den som skulle stötta, ingen som brydde sig mer än min underbara vän Robban...
Min mamma och min bror och jag försökte leva vidare så gott det gick, med sorgen hängande över oss....
Jag hade så fina minnen trots allt av pappa varje gång jag gick till hans gravsten och lade blommor och pratade med han ,precis som om han fortfarande fanns på nåt sätt....
Jag sjöng för ha och jag sa alltid högt att jag älskade han.....Och saknade han....
Men det fina minnet ramlade ur mina armar ganska fort för ett år sen då det fina jag hade för min pappa blev helt plötsligt till nåt smutsigt och lortigt som jag hade känt på mig i alla år....Men som skulle vänta på sig för att komma fram ett tag till...
På en enda tiondels-sekund ramlade allt som var fint ur armarna på mig, jag önskar att det alltid hade fått vara ""bara ""en hemlighet, och låtit mig få ha det fina kvar (det lilla som fanns kvar) i alla fall så jag åtminstone kunnat få ha dom fina minnena av min pappa kvar som jag en gång hade i mitt liv...Var jag inte ens värd det?
Nej tydligen inte!
Den skulle krossas för att jag skulle må ännu dåligare i mitt liv, kasta det rakt i ansiktet på mig, det som jag hade trott på en gång som inte ens betydde något alls....
Idag kan jag inte ens gå till graven utan att se, ja se det förbannade årtalet som fick mitt liv att ramla, fast jag inte ens visste....Som fick hela min värld att rasa från fint till smutsigt....Hade jag åtminstone inte kunnat få ha mitt fina minne kvar av min p pappa som jag redan hade och låtit det vara en hemlighet istället ?
Det Året som bara blev smutsiga minnen av det som jag en gång älskat (min pappa)......
När jag är där vill jag ta bort den där lilla biten med året och gräva ner det nånstans där man aldrig kan hitta det igen och sätta dit ett annat år som får mig att få tillbaka dom fina minnena istället för dom smutsiga av min pappa och mitt liv då och minnas allt som bra men det går inte...
Samma månad i Juni då jag urn-satte min pappa så skulle jag gå fram till altaret också med en mycket stor lögnare som ljög till och med i kyrkan inför dom döda....
I samma kyrka skulle jag lova evig trohet i sorg och glädje som jag bara för 13 dagar sen begravt min älskade pappa i....
Jag visste ju inte då så jag var både glad och ledsen, men att ""nån"" kan stå och ljuga framför prästen och samtidigt veta att allt är bara byggt på en ren och skär lögn i ens liv, att man vetat att min pappas begravning blev helt plötsligt något fult istället för något fint.....
Veckan efter förlorade jag pojken också men jag fick behålla min kära dotter Bella som är en stor del av mitt liv idag....
Idag ka jag knappt gå till mina föräldrars grav mer ,men gör det för deras skull, men ni ska veta att det gör ont att hela tiden bli påmind om smuts, att inte ens få ha det fina minnet kvar känns....
Men en sak vet jag att hade jag inte haft Robban då så hade jag inte haft nån, för han var den som stöttade mig och ställde upp för mig hela tiden under denna jobbiga svåra tid....
Han visste också nåt om nån som jag inte visste men det är en hemlighet som vi två har bevarat i alla år...
Man ser vem som är ens vänner och vilka som inte är det!
Man ser tillbaka och minns den dagen man var kär på riktigt ,när man var ung och kär och ser även nuet då kärleken är äntligen tillbaka, i nåt fint och vackert igen....
Det är så kärlek ska vara, något fint och vackert och på riktigt.....
Kommentarer
Trackback
